”Vad gillar du för musik?”

Jag har aldrig riktigt vetat hur jag ska besvara den frågan. Jag lyssnar helt enkelt inte nog mycket på musik för att ha någon åsikt, mer än att bra musik är bra… I ett försök att utvecklas från fullständig klåpare inom ämnet emot någorlunda kompetent, samt på vägen hitta lite ny bra musik, kavlade jag upp ärmarna och klickade omkring på en viss videosajt. Ganska omgående snubblade jag över ett antal (2) bra japanska artister. Även om det förstås var trevligt, så visade det sig inte lika lätt att få köpa deras album…

Logistik.

Antingen köper vi musiken fysiskt eller elektronsikt och lyssnar på den till vi tappar bort den. Alternativt gör vi som nära nog alla gjort på senaste och betalar en fast avgift till en tjänst som Spotify / Google Music / Apple Music (m.fl.) där vi får tillgång till all musik som dom lyckats säkra avtal för. Jag insåg nyligen att jag betalat för Spotify premium i cirka 8 år men bara byggt upp en ”inte det minsta imponerande” samling av några få spellistor… Med felfri efterklokhet kan jag meddela att jag hade sparat massvis av pengar på att köpa musiken istället för att hyra den.

Som ägare av en android-lur tittade jag spontant först i Googles Play-butik, men utbudet där var väldigt otillfredsställande i detta fall – precis som Spotify. Efter min ytliga undersökning kom jag fram till att iTunes Apple Music (Apples ”Apple Music”?) hade bäst utbud av streaming-tjänsterna, men tyvärr inte nära komplett på något sätt. Först uppfattade jag det som att album äldre än 3 år (när det gällde japansk musik i svenska butiken) i alla fall möjligtvis kunde ingå i abonnemanget, men insåg snart att den regeln hade på tok för många undantag och vissa artister hade dessutom exakt motsatt handikapp. Vad som däremot bröt av Apple från resten, var möjligheten att köpa mycket mer musik än vad som ingick i ”streaming”-tjänsten – som redan där hade större utbud av japansk musik än övriga tjänster jag tittade på.

Anledningen till att streaming-tjänsterna saknar mycket japansk musik kan kanske bero på att japanska skivbolag inte vant sig vid tanken av ett fast pris – och än mindre till konsumenter utanför Japan – men jag har inga uppgifter som stödjer detta alls, bara en massa som pekar på motsatsen. Med det sagt har jag ingen förståelse för varför jag inte, som svensk, får handla ifrån andra länders butiker, när det är helt ok för mig att beställa hem en cd-skiva från t.ex. Japan. Jag spekulerar kring att modellen dom forfarande jobbar med är tänkt att kreditera försäljningen i ett visst land till vem som nu råkar vara ansvarig för marknadsföringen just där. Men i en värld där kostnaden för kommunikation över största delen av jordklotet är nära nog 0, känns det bara som en extremt förlegad strategi.

Falsk vittnesbörd?

”Underrubriker verkar svårt” Du, förmodligen

Jag har däremot full förståelse för att någon som enbart lyssnar på japansk musik kan tycka att det är värt att dra till med en ”vit lögn”: Uppge en falsk adress (Sveriges ambassad i Tokyo eller en paketeftersändningstjänst t.ex.), ladda kontot med ett presentkort (inköpt via 3:e part från rätt land) och ha tillgång till precis allt av intresse. Speciellt om den japanska versionen av tjänsten tillåter dig att streama mer eller mindre allt till fast pris (obekräftat men troligt). Det är ju garanterat emot ToS förstås men man skulle i alla fall bidra med en slant till dom skivbolag (och ibland kanske till och med artister) man gillar. För min del känns det inte aktuellt dock, visst är sortimentet långt ifrån komplett och många rekommendationer jag får från andra källor än butiken visar sig ofta otillgängliga, men majoriteten av mina favoritartister är fortfarande inte japaner och deras skivbolag erkänner därmed Sverige som stat så det är något jag kan lära mig leva med. På senaste har dock japansk musik varit en stor källa till motivation i mina språkstudier, inte för att jag vill förstå själva musiken utan snarare intervjuer och dokumentärer, så det kan mycket väl ändras i framtiden. En förvånande disproportion jag noterade när jag undersökte vilka album och singlar som jag går miste om på grund av min svenska adress, var att japaner verkar betala 250 yen (kring 20:- idag) styck för majoriteten av låtarna via iTunes medan 9:- är vanligast i Sverige. Många album jag tittade på låg också kring dubbla priset i yen jämfört med svenska kronor men månadskostnaden för Apple Music var motsvarande i alla fall.

Kom till poängen…

För mig blev valet att lämna Spotify premium, till fördel för att börja köpa musik igen, enkelt på grund av det större utbudet samt ett jämförbart pris även efter min kraftigt ökade konsumtionstakt. Hade jag köpt 11 låtar á 9:- varje månad jag haft Spotify premium hade min musiksamling gått från fastighetsmäklare i obygden till Donald Trump (11*12*8). För någon som spenderar så lite tid på att hitta ny musik är det knappast värt att hyra. Även om jag skulle gå över 99:- (oftast 11 nya låtar) någon månad är chansen ganska stor att jag går under månaden efter, eller i alla fall i snitt. I värsta fall går jag över konsekvent och har massvis av bra musik att lyssna på. Skulle det visa sig i framtiden att en annan tjänst har ett större utbud eller bara kompletterar på ett bra sätt är jag olåst samt om min lust att utforska bleknar igen kan jag dessutom sluta betala istället för att tvingas fortsätta betala för att ha tillgång till samma musik månad efter månad.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s